Omtanke har ingen partifärg, även om vissa försöker påstå det.

Men om vi alla vill väl, varför hindra människor från att göra väl? Varför har politiker i årtionden lagt mindre kraft på att förverkliga det varma samhället än att diskutera vem som ska administrera det?

I Centerpartiet tummar vi inte på samhällets ansvar för välfärden. Men vi vägrar tro att en doktor eller en dagisfröken blir sämre av att jobba i en egen låda än i landsting eller kommun. Eller att en anonym tjänsteman är bättre på att välja hemtjänst till din pappa än pappa själv.

Det finns en sak till som många svenskar är överens om. Att vi är världsbäst på välfärd. Och visst kan vi vara stolta. Men när vi bär huvudet alltför högt är det lätt att vi inte ser. Att vi missar henne som står näst sist i kön till en höftledsoperation. Eller honom som är funktionshindrad men drömmer om ett jobb. Att vi värnar så mycket om systemet och mänskligheten att det inte blir något över för människan.

När du läser det här händer det saker med välfärden i Sverige. Fler arbetar i den och fler får del av den – på fler sätt. Det är en utveckling som har ett enda stort offer: principen om att bara staten kan styra och administrera omtanke.

Det får det vara värt.