Skogsvårdspolitiken och Äganderätten

En strid kring äganderätten pågår i Sverige. 1994 kom den nya skogsvårdslagen där naturvårdsmålet likställdes med produktionsmålet. Snart 25 år efter nya skogsvårdslagens införande är det tydligt att skogsvårdspolitiken inte fungerar.

Trots parlamentariska överenskommelser om målen för biologisk mångfald i skog vill den sittande regeringen ytterligare stärka den biologiska mångfalden, utan tydliga och rättvisa spelregler för den enskilda markägarens ekonomi och äganderätt. Många skogsägare nekas också att få avverka sin skog för områden som inte omfattas av någon form av biologiskt mångfaldskydd p.g.a. Artskyddsförordningen som är en överdrivet hårt implementerad lag i Sverige. Regeringen har även öppnat upp för att miljöorganisationer ska ges rätt att överklaga enskilda avverkningar som ytterligare underminerar den enskilda markägarens äganderättssituation.

Det är inte rimligt att Sverige och Riksdagen kan låta denna konflikt fortgå och drabba det enskilda ägandet i samma anda i 25 år till. Det vore förödande för det enskilda ägandet som varit en lång och framgångsrik förvaltningstradition av skogen i vårt land. En tradition som i grunden syftar till att skapa en variationsrik och god skogsskötsel. En tradition som möjliggör ett välstånd för enskilda människor och småföretag på landsbygd och som säkerställer att statens och näringslivets vinstintressen vägs mot de enskildas långsiktiga behov och äganderätt.

För att lösa konflikten krävs i linje med skogsvårdslagen en balans mellan produktion och miljö där skogen som naturresurs fortsätter att brukas och förvaltas på ett hållbart sätt, med insatser även för en god biologisk mångfald. Det som behövs nu är mer fördjupad uppföljning och utvärdering av 1994 års skogsvårdslag och att dokumentera de positiva effekter för den biologiska mångfalden som den bidragit till. Ett steg i rätt riktning är också att stärka den enskilda markägarens äganderätt och att skapa långsiktiga, begripliga, och rättvisa spelregler kring skogen.

En fortsatt hänsyn i skogsproduktionen måste till, men vi måste utvärdera vilka metoder som är mest lämpliga och effektiva. Mer död ved i skogen samt produktionsformer och ekologiska kompensationer som gynnar mångfalden av arter kommer behövas för en del av skogen. På samma vis behöver den biologiska mångfalden i delar av skogen stå tillbaka för Sveriges klimatåtaganden i FN:s Parisavtal och för att svensk skog behövs för en omställning till en biobaserad ekonomi.

För att lösa denna konflikt behövs en parlamentarisk överenskommelse kring de övergripande målen, vem som har ansvaret och vem som ska betala. Här är det viktigt att vare sig miljöorganisationer eller de stora skogsbolagen för ensidigt tillåts styra utvecklingen och framför allt att äganderätten inte fortsätter att urholkas som idag. Allt detta är politikens ansvar att säkerställa. Den här är en viktig politiska frågan som C starkt vill verka för en långsiktigt hållbar lösning kring.

Gabriella Hammarskjöld (C)

Riksdagskandidat

2018-03-20 på GTs ledarsida