VEM SKA VÅRDA DIG OCH MIG I FRAMTIDEN?

Debattartikel av Anki Josefsson, NT.se 250109

Jag får en klump i magen när jag läser i tidningen Vårdfokus att 13 000 sjuksköterskor har lämnat och jobbar inte längre inom vården.

De hittar andra yrken och få, enbart 12%, kommer tillbaka. Orsaken är främst den dåliga arbetsmiljön med mycket stress och scheman som inte går att kombinera med sitt familjeliv. Sjuksköterskeflykten kostar, enligt tidningen, samhället 5,5 miljarder kronor.

Lägg sedan till alla neddragningar av vårdpersonal som sker i våra regioner. Den som blir kvar förväntas jobba hårdare och springa fortare, för patienterna blir inte färre.

Enligt experter och beslutsfattare inom området jag nyligen mött, kommer vi i framtiden inte kunna ta för givet att få den omvårdnad vi förväntar oss idag. Tiden kommer inte räcka till för de som jobbar. Redan nu vet man att vårdpersonal som tvingas prioritera bort den delen av arbetet, hamnar i en känsla av otillräcklighet som i sin tur skapar en inre stress.

I boken om sjuksköterskan Florence Nightingale, skriven av Åsa Moberg, kan man läsa hur Florence och hennes kollegor, redan på 1800-talet, blev medvetna om hur viktig omvårdnaden var för tillfrisknandet av patienterna och som ledde till tidigare hemgång, en ren samhällsvinst. Florence, som också var statistiker, förde statistik över deras arbete och de goda resultaten ligger som grund i vården nu nästan 200 år senare.

Jag var mycket stolt den där dagen i juni 1978 när jag fick motta broschen i blått och vitt och intyget från socialstyrelsen, där jag nu var legitimerad sjuksköterska. Jag hade innan jobbat som biträde och undersköterska och trivdes med det och mitt mål var inte att vidareutbilda mig, men när erbjudandet kom att få behålla min grundlön under utbildningen nappade jag på det. Efter examen arbetade jag på olika kliniker för att fem år senare gå min vidareutbildning till distriktssköterska. Nu var jag färdig att ta min första tjänst som distrikt/BVC-sköterska och fick den på en mindre ort.

Utan all erfarenheter och kunskap jag nu hade med mig hade det varit svårt att ta alla beslut jag ställdes inför på min mottagning . Närmaste vårdcentral fanns några mil bort så läkarna var ofta tvungna att lita på mitt omdöme för att kunna sätta in rätt behandling om så krävdes.

Det jag vill förmedla är att det tar många år av utbildning och erfarenhet för att bli den ”skickliga hantverkaren”, den som kan sitt jobb,någon patienterna litar på och känner förtroende för.

För den som tvingas sluta sitt jobb av olika skäl, har satsat både tid och pengar på en krävande utbildning, blir det en stor personlig förlust,men också en förlust för samhället på så många plan.

Min oro är att man inte ser till helheten i de besparingskrav som nu råder och att det breda perspektivet och respekten för kompetens inte finns med i de beräkningar. Vi måste värna om personalen som behöver arbetsro och rätt förutsättningar för att kunna utföra sitt jobb på ett tillfredsställande och säkert sätt. Den personal som vi alla förväntar oss finns där för oss, den dagen vi är i behov av vård , där omvårdnad är en given del av vården.

Ann-Christin Josefsson C

Ledamot i kommunala rådet för funktionshindrade frågor (KRF)

Ersättare i socialnämnden