1950-talet

1951 inträffade åter en ekonomisk kris i samband med Koreakriget. Erlander vände sig till Hedlund och de enades om ett ekonomiskt paket, och därefter en koalition, som bestod till 1957.

Hedlund blev inrikesminister, Sam B Norup jordbruksminister, Ivar Persson i Skabersjö ecklesiastikminister och Hjalmar Nilsson i Spånstad vägminister.Koalitionen var framgångsrik och stabil, men Bondeförbundet förlorade väljare i valen. Det berodde inte bara på regeringsmedverkan, utan också på att den traditionella väljarbasen på landsbygden krympte.

Bondeförbundet medverkade under åren efter kriget både till införandet av barnbidraget och till uppbyggnaden av en 9-årig enhetsskola – som senare kom att kallas grundskolan.

Den direkta orsaken till att koalitionen upplöstes 1957 var att partierna hamnat på olika linjer i pensionsfrågan. Bondeförbundet/Centerpartiet förespråkade en frivilliglinje, medan Socialdemokraterna ville ha ett obligatoriskt system. Det var en djup ideologisk klyfta.Bondeförbundet/Centerpartiet gick fram med en egen linje i folkomröstningen om ATP och fick en större stöd än i riksdagsvalet. Det gav kontakt med nya väljargrupper, inte minst bland småföretagare.

Inom partiet debatterades en breddning av politiken och väljarkåren under hela 50-talet. Partisekreterare sedan 1951 var Gustaf Jonnergård och han kom att prägla idéutvecklingen, där partiet allt mer ägnade sig åt decentraliseringsfrågor och kritik av koncentrations- och centraliseringspolitiken. Partiet vill skapa en helhetspolitik, inte bara en politik för vissa grupper. En viktig del av debatten handlar om partiets namn, och efter att något år hetat Landsbygdspartiet Centerpartiet antar man 1957 enbart namnet Centerpartiet.

Några år senare byter också SLU namn till CUF (Centerns ungdomsförbund). Med namnet Centerpartiet ville partiet främst markera positionen i mittfältet, med beröringspunkter både med partier till vänster och till höger. Namnbytet och det nya partiprogrammet 1959 bäddade för en breddning av partiet till nya grupper, inte minst i städer och tätorter, under 1960-talet.

Gustaf Jonnergård blev partisekreterare 1951 och kom att stanna på den posten till 1976. Han spelade en avgörande roll för partiets idéutveckling och politiska arbete, och skrev mängder av böcker och skrifter. Han kan idag betraktas som Centerpartiets ideolog nummer ett. Torsten Andersson i Brämhult spelade också en viktig roll när det gällde att utveckla partiets lokaliseringspolitik (regionalpolitik).

Bild: Rikstingsbåten 1957